mandag 19. april 2010

Selma Lagerlöf og Göran Tunström - fortellerkunstens fornyere

Jeg tar et fag som handler om Selma Lagerlöf og Göran Tunström. Det er så fint:

Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans barn. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.
Til sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt, och nu kom turen till de små, de, som nätt og jämnt hade lärt att läsa rent. Det var inte stora kunskapsförråd, som de satt inne med, men några frågor skulle de väl ha, de också. Och så skulle de göra litet reda för skapelseshistorien.
Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade världen, och den kunde de klara, men sedan föll det sig till all olycka så, att skollärarn frågade om de visste någon annan benämning på Gud.
Då blev de bet, alla de små abcdarierna. De blev heta i kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet, men det var omöjligt för dem att tänka ut svaret på en sådan förståndsfråga.
I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett viftande med händerna och ett viskande och ett fnissande. Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnarna och fick inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och inte någon av de andra heller.
– Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag, sa skollärarn. Huru kalla vi Gud där?
Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod, att skollåararn ville, att de skulle svara, att de kallade Gud för fader, och så sträckte hon upp handen.
– Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla? sa skollärarn.
Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla snärten til fläta bak i nacken stående rätt ut.
– Vi kallar honom Jan, svarade hon med hög och tydlig röst.
Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut.
Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men skollärarn stötte pekpinnen i golvet og ropade:
– Tyst! Sedan sa han ett par ord för att förklara saken.
– Det var väl far, som Klara Gulla ville säga, sa han, å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom komma bärande med henne til skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har varit full av snö. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon ska nämna det bästa hon vet.
Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna skrattade och var så rörda på samma gång.
Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan, hon var alltjämt hans och ingen annans. (Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien 1914, 39-41)




Når han kom gående langs kirkegårdsmuren, raslet det oppe i lønnkronen:
– Ho ho. I am a bird. Tanngluggen hennes sto på vid vegg.
– I live here with my friends.
Sidner prøvde å smile mot dette eneste smilet som fantes i hans verden.
– We are building en hule. Are you a bird?
– No, I am not a bird.
– Goodbye, Notbird!
(...) Det kunne være et lite brev på kjøkkenbordet:
Dear Mr. Notbird I am going to Saga kino tonight with my Friends. Are you going there with your Not-friends?
A Bird (Göran Tunström, Juloratoriet, 1983, 55-56)

3 kommentarer:

  1. Å Gud, det nederste var vakkert. Jeg har solgt den boka i bokhandelen min uten å vite at den var så fin!

    SvarSlett
  2. Den er fin! Men den er også ganske fæl og etterhvert ganske vanskelig. syns jeg. Jeg er ikke helt ferdig å lese den enda, men jeg tror kanskje jeg vil anbefale den. :)

    SvarSlett
  3. Denne kommentaren har blitt fjernet av en bloggadministrator.

    SvarSlett